På tu man hand med soundtracket

Sista ordet är sagt, eftertexten rullar och filmmusiken är det sista vi hör när vi lämnar den sammetsröda och popcorndoftande världen där gränsen mellan vår verklighet och filmens fortfarande känns diffus. Kanske låter vi någon av karaktärerna vara kvar i tanken och tar tiden på väg hem från bion till att känna på hennes/hans steg och hållning. Filmmusiken ligger som en slöja över våra minnen och fantasier.

På tu man hand med soundtracket

Mina absolut bästa filmstunder sker i ensamhet, det vill säga då jag själv går på bio. Att jag föredrar det framför att ha sällskap beror just på den ovan nämnda dimma en riktigt bra film för in mig i. Att direkt efter bion tala om och analysera det jag just sett krasar sönder den stund jag vill ge mig själv att pröva filmen för att se om den lämnade den känsla som jag vet kan sitta kvar i åratal.

Jag har en förmåga att bli fullständigt besatt av en film, eller snarare av känslan som en film i bästa fall kan efterlämna. Är kanske inte den som kan se en film arton gånger, utan snarare tvärtom.

En perfekt förnimmelse är för mig många gånger alldeles för bräcklig för att prövas. Visst köper jag oftast filmen, men den får gärna stå där i bokhyllan ett bra tag innan jag vågar ta bort plasten om kassetten och ge den plats i tv-rutan. I stället blir soundtracket mitt transportmedel tillbaka till upplevelsen.

Förutom att ett spännande soundtrack öppnar nya dörrar och ger möjligheten att lära känna ny musik eller nya artister, så kan riktigt bra filmmusik lyckas ackompanjera hela känsloregister.

Liksom varje låt betonar en speciell stämning, känsla eller händelse i filmen, väcks stämningen hos lyssnaren och binder musiken som en nästan magisk länk mellan karaktärerna och åskådaren/ lyssnaren.

Riktiga fullträffar kräver förstås rätt stämning och humör. Att till exempel lyssna på musiken till Le fabuleux destin d’ Amelie (Amelie från Montmartre) en varm sommardag känns nästan malplacerat…

Däremot en höstdag när solen står lågt och gör färgerna intensiva… perfekt! Det är också ytterst sällan några av mina favoritsoundtrack känns lika tillgängliga dagtid som de gör på kvällen eller natten.

Jag inser när jag skriver detta att jag har en ganska komplex och en nästan tvångsmässig relation till filmmusiken. För mig bär dessa skivor ett tungt ansvar, då de i bästa fall kan bli en fängslande länk till unika filmförnimmelser som etsat sig fast som en liten diamant i min visuella minnesbank.

Filmtips:

In the mood for love: Underbar musik minner om visuell fulländning.

”Riktigt bra filmmusik lyckas ackompanjera hela känsloregister”

PS. I en hyllning till filmmusiken, som denna, måste jag förstås dela med mig! Här följer min fem-i-topplista:

Le temps des Gitans (Zigenarnas tid) – En magisk filmupplevelse som återupplivas från första till sista ton på skiva.

Le fabuleux destin d’ Amelie (Amelie från Montmartre) – Precis som filmen är musiken en ljuvlig och otroligt fransk hyllning till kärlek, Paris och fantasi.

Gadjo Dilo – Förförs du av filmen så förälskar du dig i musiken.

In the mood for love – Underbar musik får mig att minnas en visuell fulländning.

Monsoon Wedding (Monsunbröllop) – Skön, cool och vacker, precis som filmen.

En kommentar

Lägg till en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *